Jag visste egentligen att jag inte skulle klara hela sträckan men att köra på 50 kilometersvarianten som förra året kändes inte lika inspirerande. Jag ville ha en utmaning och en möjlighet att sätta nya personliga rekord.
Jag bestämde mig för att anmäla mig till 100 km efter att ha språkat med en lejonbragdlöpare jag träffade under 6h loppet i Helsingborg förra året.
Eftersom det var samma pris för 50 som för 100 km var det inget snack - jag var tvungen att testa.
Träningen var som i vanliga fall undermålig och långt ifrån tillräcklig. Jag tror dock att jag åtminstone fick in fler kilometer i benen till årets lopp i jämförelse med förra året, vilket är det viktiga.
Jag tränade även på att gå mycket och snabbt.
Till skillnad från förra året då jag hade en timer(jogga/gå-intervaller) blev det mycket mer på känsla i år. Jogga en stund, gå när jag känner för det. Växla gång/jogg mellan x-antal lyktstolpar osv.
För att teoretiskt klara 10 mil (innan målet stängde) skulle jag behöva runt en och en halv timme per mil. Detta gick faktiskt helt ok under hela tiden jag var i rörelse. Det är väldigt långsamt i jämförelse med att springa fem, tio kilometer men det gäller att spara på krafterna och kroppen.
Vädret var mycket svalare än förra året vilket hjälpte till att hålla kroppen alert.
Starten gick 07:00 och jag hade långa träningsbyxor ovanpå mina trekvarts-tights första milen.
I skoväg hade jag med mig typ allt jag hittade.
Första 1,5 milen var det Lunasandals Venado som fick tjänstgöra. Jag tänkte att jag troligen inte skulle orka hela loppet i sandaler men tanken var att jag skulle pränta in god form/steg/hållning i början för att sen växla upp i sula.
Nästa par skor fick bli Saucony Hattori, efter att sandalerna så smått börjat skava på trampdynan under stortån på vänstra foten. Det är viktigt att snabbt reagera på variationer/känningar eftersom det snabbt kan öka och bli problem framöver i loppet.
Upp till tredje milen gick tiden ofattbart snabbt. Detta trotts att jag inte hade någon att prata med (förutom peppande hejarop från övriga löpare och funktionärer) .
Det kändes dock lite tyngre än vad jag hade räknat med. Kanske berodde det på att jag inte ätit frukost pga av rädsla att bli rörig i magen tidigt under loppet. Började käka mackor och annat efter någon mil.
När jag skulle börja på fjärde milen började det bli riktigt tungt.
Jag bytte om till mina Hokas. Det var nästan omöjligt att jogga längre så här började det promeneras friskt istället. Jag kunde fortfarande brista ut i en liten jogg här och där men det var tungt!
Jag fick lite följe av ultraräven Stefan Samuelsson en bit. Han skulle köra 5 milaren på grund av bristande träning (körde för övrigt ett 100 miles lopp ett par veckor innan !?). Detta peppade mig rejält. Stefan fick allt att låta så lätt. Jag fick veta att han mitt under loppet avvek för att springa Lundaloppet med sina barn för att sedan återvända och springa klart lejonbragden ;)
Med ny mental energi lyckades jag hålla upp ångan en bit till.
Jag minns inte om det var i slutet på 4-milsvarvet eller senare men plötsligt fick jag sällskap av ännu en kär ultrabekant - Zingo. Jag var ganska låg just nu och det kändes fruktansvärt tungt.
Det man brukar höra är att "det blir bättre" man "har sina svackor" och så vidare men jag väntade fortfarande på det resultatet...
Zingo tipsade om att äta mer - mycket mer.
Jag tänkte att jag inte hade så mycket att förlora på det så vid nästa varvning gjorde jag en tredubbel pizzaslice som jag tog med mig och åt på vägen. Jag passade även på att dricka lite energidryck, vatten och coca-cola. Detta hjälpte faktiskt en hel och jag kände mig mycket bättre till mods.
Kroppsligt var det dock inte mycket bättre. Från anklarna och upp till midjan var det konstant smärta.
Inte så att jag kände mig skadad utan mer total muskeluttröttning och stelhet. Under hela loppet fram till det att jag gick av var kroppen i riktigt bra skick (bortsett från tröttheten). Jag hade aldrig några känningar i knä, smalben eller liknande. Inga blåsor eller skav heller.
Fem mil klarades av och jag stapplade ut på sjätte och det sista varvet innan jag kastade in handduken.
Om det var stelt innan var det inget mot nu. Jag fnissade till ett par gånger här och där - hela situationen kändes absurd.
Om jag inte missminner mig var det nu det började regna också. Jag hade som tur var tagit på mig min vindjacka som skyddade något mot regnet. Magväskan var laddad med ett powerpack som jag laddade mobilen med.
Jag körde Strava som aktivitetsmätare under loppet.
Under detta varvet kunde jag inte jogga alls. Det gjorde för ont.
Däremot kom jag in in en slags vaggande någorlunda snabb gångstil som jag i mitt huvud gav namnet "the zombie shuffle". Det såg nog mer ut som en skröpplig gorilla - med böjda knän, ganska uttagna svajjande armar tog jag mig fram något snabbare än om jag bara promenerade. Denna gångstil gjorde lite mindre ont och dessutom kunde jag med någorlunda styrfart ta mig fram.
På väg in till 60 km varvningen stötte jag på en äldre herre som hejade på mig. Han sa att jag skulle klara det. Själv hade han tagit en kvarts paus vid målet, druckit en kopp kaffe och sedan gett sig ut igen pigg i benen. Jag tog hans råd (förutom att sitta ner, det vågade jag inte). Det blev ett depåstopp med kakor, nötcreme och dricka och en stunds vila.
Jag förberedde mig på nästa runda och gav mig iväg. Nu kände jag att kroppen varit still en stund. Allt gjorde ont.
Efter ca 30 meter ömmade det rejält i vänster fot. Kändes som den ville brytas på mitten. Jag tänkte ett par rundor och sedan tog jag beslutet och gick tillbaka till målområdet och meddelade att jag bröt.
Jag visste att det skulle vara svårt att klara hela loppet så jag var inte speciellt knäckt av att bryta. Att klara 70 km eller hålla på i tio timmar hade varit kul men inte på bekostnad av en skada.
Hade jag haft en mil kvar hade jag nog försökt klara det för sakens skull men nu var det strax under ett maraton. Med tanke på att jag dessutom skulle behöva göra det på under sex timmar var det inte heller rimligt.
Resultatet blev tre personliga rekord. Längst avverkad sträcka (60km), längsta pass (9h36min). Sist men inte minst, snabbaste 50km (splittiden var 18 min bättre än i fjor)
Jag kommer troligen springa igen nästa år. Som det ser ut nu är det tio mil som står på menyn. Jag ska ta den jäkeln ;)
Stort tack till arrangärerna och volontärerna som ställde upp med servicen! Lejonbragden är verkligen ett riktigt trevlig arrangemang och jag rekommenderar alla att springa det :)
Sist men inte minst, ett par bilder.
