 |
| Inspirationsfilm kvällen innan. |
 |
| Att ladda inför ett lopp är alltid en giltig anledning att chipsa. |
Jag hade möjligheten att sova över i Helsingborg hos en vän som också skulle springa loppet. Detta var guld eftersom jag annars hade behövt ge mig av riktigt tidigt hemifrån. (loppet började 09:00)
Som jag nämnt tidigare var största anledningen till mitt deltagande möjligheten att medverka i ett 6-timmars lopp.
Jag har tidigare sprungit två sådana i Köpenhamn (här och här) och gillar utmaningen.
Man måste inte ta sig en exakt längd och alla som medverkar "klarar" loppet. Även perfekt test om man inte är helt säker på om man klarar eller vill köra ett maraton men ändå vill vara igång ett längre tag.
För er som inte känner till företeelsen är det helt enkelt ett lopp som inte har bestämd längd. Man startar en klocka, börjar springa en uppmätt runda och stannar klockan efter sex timmar och ser hur långt man kommit.
Rundan var strax över 5 km och bestod av två loopar som sammanstrålade vid start/målområdet.
Man var dock inte tvungen att springa sex timmar utan man valde själv hur länge man ville hålla på. Hela poängen var att samla in pengar till Barncancerfonden.
Till själva loppet.
 |
| Två glada 6-timmarslöpare |
Regnet hängde i luften och det hade duggat lite lätt på morgonen. Som tur var var det uppehåll hela dagen.
Starten gick och en glad skara löpare pep iväg.
Jag var fast besluten att köra min 2:1 jogga, gå-upplägg då det är det jag nu uteslutande använder i lopp över milen.
Det var dock ett par tillfällen då jag fortsatte jogga på då jag var mitt i ett samtal med andra deltagare. Någon hade läst min blogg och andra hade frågor om mina sandaler.
Vad gäller fotbeklädnad körde jag med mina lunasandaler (modell Venado) nästan hela loppet och avslutade i mina Hokas då kroppen kändes allmänt mörbultad.
Fram till ca 15 km var jag riktigt pigg och hade gott humör. Därefter gick det sakteliga neråt.
Det kändes lite som att jag var utanför min kropp och såg ner på mig själv från några meters avstånd. Vid första svackan intalade jag mig själv att svackor kommer i dessa lopp och det är bara att bita ihop. O vips kunde jag lätt vifta bort de negativa tankarna.
Allt eftersom tiden och kilometerna gick kändes det som att avståndet från "ovan" till mig själv krympte och det blev svårare att värja sig från det jobbiga.
Till slut var jag fast inuti mitt huvud och det var svårt att undkomma smärtan och flåset.
Det var dock vänster knä som satte punkt för löp-delen.
Just vänster knä strulade under Lejonbragden i våras. Det känns lite som att muskler och leder lagt sig snett och inte går helt rakt där inne. Ingen intensiv smärt men obehagligt. Det slutar dock så fort jag börjar gå eller stå stilla.
Skillnaden från Lejonbragden var att det inte gick över förrän efter loppet var över.
Jag gjorde även sk. "Morton stretch" som jag läste om hos Alan någon gång i timmen. Det innebär kort att man sätter sig på huk med hela foten i backen och håller i ett träd/stolpen för att inte tappa balansen och kunna slappna av i rygg och få lite stretch i benen. Det hjälpte knäet lite men inte helt.
När jag närmade mig 35 km var fötterna ganska slut. Jag fick inte med mig strumpor så jag frös för första gången om fötterna i ett lopp. Även lite grann i övrigt.
Sista biten skämde jag bort tassarna i mina Hokas vilket troligen var anledningen till att jag inte bröt. Jag kollade klockan och var inte säker på om jag skulle klara 38 km vilket var mitt uppsatta minimum-mål.
Jag var som sagt nära att ge upp men knatade på och pressade mig till 40,6 km allt som allt.
Inte mitt bästa resultat (42km, -2012) men klart godkänt.
Min polare Andreas som jag fick att prova 6-timmars gjorde distansrekord, efter att tidigare som längs sprungit 25 km. Han kammade hem 44 km vilket var riktigt bra jobbat!
Längs vägen snackade jag lite med en snubbe som frågade lite om mina sandaler. Det visade sig att han också sprungit Lejonbragden i våras, fast hela 100 km loppet. Vi pratade en del om att det mesta satt i huvudet och jag sa att jag troligen skulle ge mig på bragden nästa år. Han sa att han redan var anmäld. Innan min timer pipit för "gå" ett par gånger för många tog vi adjö och han knatade vidare.
"kör på hundra nästa gång!" var det sista jag hörde honom ropa.
Kroppen känns hyfsad nu ett par dagar senare men jag har inte vågat mig på att testjogga. Knäet känns inte av alls men jag känner lite i nedre delen av ryggen/rumpan så jag tar det lite lugnt.
