Copenhagen 6 hours run - mind over matter

Igår avverkade jag mitt första tidslopp. Innan jag går närmre in på det tar jag historien från början.
Ändå sedan jag började springa, mars-april i år har långdistanslöpning fascinerat mig. Jag läste Born to Run som många andra och blev intresserad av ultra. Jag har lusläst allt jag kommit over och drömt mig bort..
Nu är ju ultramarathon inget man bara hoppar på sådär hur som helst. Det krävs oftast år av träning och helst att man sprungit vanliga Marathon (~42.2km) innan ger sig på en ultra.
Ett tidslopp har egentligen inte någon längdgräns utan man springer (oftast runt en bana ) så länge loppet löper och sedan kollar man sträckan. Det finns från 6 timmar dubblerat upp till 48h. Det finns även lopp som sträcker sig over flera dagar.
Eftersom tidsloppen inte har någon längdgräns tyckte jag att det skulle passa mig. En mara till exempel måste man ju springa 42 kilometer vilket jag inte trodde jag skulle klara i nuläget. Syftet med loppet var att få en liten fingervisning om vad kroppen klarar av.

Nu till äventyret.

Jag hade varit lite skum i magen och dagen innan dessutom sett till att äta extra mycket. Detta innebär att toaletten kallade strax innan klockan skulle ringa, vid 5-tiden.
Strax därefter fixade jag lite frukost i form av bacon och majonäsröra.

[caption id="attachment_853" align="aligncenter" width="180" caption="Baconfrukost"][/caption]

Jag hade varit i kontakt med Zingo, en ultralöpare från Lund som jag skulle ha sällskap med. Han hade dagen innan varit osäker på om han skulle med pga sjukdomskänningar. Jag var själv orolig över att bli dålig då typ alla omkring mig var sjuka.
Zingo mailade på morgonen att han var på.
Jag kollade det sista som jag skulle ha med mig och tejpade fast ett compeedplåster på vänsterfoten. Jag tänkte springa i Evo skorna och just den vänstra dojjan var lite jobbig i hälen.

07:22 skulle tåget lämna stationen. Jag hoppade på tåget och hittade snabbt Zingo i sin orangea tröja.

[caption id="attachment_854" align="aligncenter" width="300" caption="Två morgonpigga löpare!"][/caption]

Vi snackade om lite allt möjligt och Zingo berättade om Markusloppet han sprungit helgen innan.

I Danmark träffade vi en dansk som också skulle springa loppet. Han slöt upp med ännu ett gäng på tåget som tog oss till området. De andra löparna var luttrade och snackade marathon till höger och vänster. De blev lite snopna när  jag berättade att jag inte ens sprungit en mara förut.
Från stationen var det ca 2km till parken där loppet skulle hållas.

[caption id="attachment_855" align="aligncenter" width="180" caption="På väg till området"][/caption]

Vi kom fram och anmälde oss. Man fick en påse med nummerlapp, chip med kardborreband och en mössa!

Det var ett väldigt fint område beläget runt en sjö. Löven hade börjat skifta i fina höstfärger och vädret verkade bli kanon; molnigt och lagom kyligt. Jag svidade om och snörade på Evosarna. Jag hade köpt en burk vaselin då jag hört  att det inte år ovanligt med skavsår. In på toa, kissa en sista gång och på med vaselinet. Nu var det snart dags.

[caption id="attachment_856" align="aligncenter" width="300" caption="Start/Målområdet"][/caption]

Vi fick lite allmän information innan starten, bland annat hur vi skulle passera chipmätaren. Den var troligen inte så exakt så det var viktigt att man passerade den en och en. När sedan 6 timmar hade gått skulle det tutas och alla skulle stå stilla där de befann sig i väntan på kontrollant.

Vid varvningen var där ett gottebord uppställt med lite grejer. Vatten, energidryck, choklad och cola. Nötter, gifflar, kex och saltlakrits fanns också att tillgå.

[caption id="attachment_858" align="aligncenter" width="300" caption="Bränsle"][/caption]

Vi ställde upp på ett långt led. Både jag och Zingo ställde oss lite längre bak.
Framför oss stod där en dansk med ett par röda VFF sprint. Kul att se! Såg inga andra direkt minimalistiska skor i övrigt.

Tutan löd. Sakta men säkert började klungan ge sig av.
En efter en sprang om mig och jag hamnade fort sist.
Banan var strax över 2.2km och första och andra varvet låg jag i hasorna på en äldre herre i gamla kläder. Han hade en sjyst hastighet så jag bestämde mig för att hålla hans tempo.
I efterhand, trots min väldigt långsamma hastighet vore det nog bättre om jag lagt in gång mycket tidigare än vad jag gjorde....

Det var väldigt lätt att springa. Jag höll tillbaka och allt kändes bra. Pulsen stegrade inte nämnvärt och jag intalade mig själv att detta nog skulle kunna hålla i ett bra tag!
Men säg den lycka som varar. Jag höll inget vidare koll på varken tid eller antal varv.
Jag kom upp till varvningen och klocka stod på typ 1:35. Jag hade börjat känna av höfterna...

I varvningen tog jag vatten och en näve nötter (trots all mat jag tagit med mig åt jag uteslutande av det som bjöds) och promenerade under tiden jag drack och tuggade. Jag började pinna på igen.

Höfter började värka mer och mer. Strategin under de kommande två varven var att åtminstone springa fram till 1000m sträckat, gå någon/några hundra meter och sen springa resten till varvningen. Varven därpå blev det värre och värre.

Det kändes som knivar stacks i båda höfterna och kroppen ville verkligen inte röra på sig.
Jag har hört om dessa fenomen av andra som sprungit långt och att det är en fas man oftast går igenom.. Bull crap..
Det sista jag mindes var att klockan stod nånstans på tre timmar. Jag var halvvägs på banan och kände nu att jag inte kommer klara det. Nu pallar jag f*n inte mer.. När jag kommer till varvningen kommer jag bryta, tre timmar är ändå längre än jag nånsin orkat hålla igång.
Jag närmade mig tidtagarplattan och sneglade på klockan; 3:58. Hm.. Det innebär ju att det bara är 2h kvar (hur j*vla absurt är det egentligen, jag menar 2h!?).
Jag kör ett varv till och ser hur det går. Smärtan var olidlig.
Nu gick jag bara. Det var ingen idé att ens försöka springa. Det kändes nu som om man  inte bara stack knivar i höfterna utan även vred dom...
Musik har jag  aldrig med mig när jag är ute men jag tänkte att det kunde vara en sjyst backup om humöret skulle svänga. Sagt och gjort lurarna åkte upp och en spellista med huvudsakligen punk började spela. Det hjälpte inte nämnvärt men man slapp tystnaden. Jag hade sedan länge slutat tänka på att jag troligen var så sist man bara kunde vara.

Det kändes lite tråkigt att jag var tvungen att gå större delen av loppet men vad skulle jag göra.. Jag hade redan ont som bara den och att bryta nu hade verkligen varit ett nederlag. Fram till sista timmen kändes det som jag hade haft energi att springa halva varv åtminstone. Jag vet inte om det var den extrema smärtan i höfterna som gjor det men jag hade inte ont någon annan stans. Innan loppet var jag säker på att det skulle vara hålfoten, alternativt vristerna som skulle ge upp först. Även dagen efter känns de som de enda ställen jag inte har ont i..

När jag var halvvägs på sista varvet passerade Zingo mig (han vinkade förövrigt glatt varje varv han susade förbi mig ;) ) och skrek att det var elva minuter kvar. Jag hade svårt att uppskatta hur långt kvar till mål jag hade men ville inte skynda på allt för mycket, ty hade jag kommit förbi målet och x antal meter till hade detta inneburit x antal meter tillbaka efter slutsignalen hade blåst.

Hastigheten var nu smått obefintlig. Jag såg framför mig klippet från Terminator 2 när Arnold hakar sig fram till stämningsfull musik och hade det inte vart för de röda robotögonen skulle det kunnat ha varigt jag..

Jag närmade mig upploppet och med en 20-30meter kvar såg jag tavlan 5:59:30! Nice! Jag skulle slippa "vänta in" slutet. Jag tog ett krafttag och höjde farten till en slö lunk och kom i mål!

Under de sista timmarna funderade jag seriöst på om jag skulle fortsätta med löpning över huvud taget. Vad i helsike sysslade jag med?!
Hjärnan segrade till slut och jag tog mig faktiskt i mål. Redan minutrarna efter målgången kände jag mig fylld av energi och var väldigt nöjd! Jag lämnade mitt chip och fick, till min förvåning en medalj! Vad jag mindes skulle endast 6h löpare med marathonsträcka uppnådd få medalj. Jag visste att jag inte hade uppnått det men det är alltid kul med en medalj ;)

[caption id="attachment_862" align="aligncenter" width="179" caption="Medalj!"][/caption]

Efteråt bjöds det på tårta och varm choklad. Jag satte allt vad kosthållning var åt sidan denna dag. I efterhand verkar det ha funkat ganska bra. Jag kände mig aldrig trött och svag i kroppen och jag såg till att dricka vid varje varvning.

[caption id="attachment_863" align="aligncenter" width="179" caption="Choklad och tårta!"][/caption]

Jag bytade ganska omgående om till foppatofflorna och ett par sockar med dubbla lager för att göra det bekvämt för fossingarna. Zingo kom sedan tillbaka efter att han blivit måttad ute på banan.

[caption id="attachment_864" align="aligncenter" width="179" caption="6h senare..."][/caption]

Sedan bar det hemåt. Vi hade sällskap med en annan långlöpare från dalarna, Krister Lind och hans fru.
Det två kilometrarna till tåget var inte lika lätta att gå som på vägen dit ska ni veta.... ;)

Zingo bjöd på inhemska wienerbröd på tåget mot Köpenhamns Huvudbangård.

[caption id="attachment_865" align="aligncenter" width="179" caption="Med mormors hosta o allt ;)"][/caption]

Idag, dagen efter kan jag meddela att jag är stel som tusan i benen. Efter att ha tryckt lite längs sidan av benet och upptäckt en väldigt ömmande punkt närmre vänstra knäet misstänker jag att jag har fått symptom av löparknä. Jag måste nog försöka kolla upp hur jag ska stärka höfter och liknande om jag ska fortsätta springa..

Ni kanske undrar hur fötterna ser ut? Jag avverkade dagen i mina Terra Plana Evo utan strumpor och utan innersula. Fotsulorna fick inga blåsor men huden vid vänstra hålfoten fick en liten en.  Ovansidorna lyckades också skavas lite grann. Dock inget smärtsamt.

[caption id="attachment_867" align="aligncenter" width="200" caption="små skavsår.."][/caption]

Det var verkligen en upplevelse att ha provat. Jag hade inga speciella mål uppsatta då jag inte ens varit i närheten att göra något liknande innan. Det känns visserligen lite trist att man inte kom upp till åtminstone maradistansen men med tanke på hur lite träning jag har i ryggen är det inte så konstigt. Jag drar mig till minnes vad Zingo sa på tåget hem. Det var något i stil med "jag tycker det är ganska cool att du gav dig på det. Du hade tidigare bara sprungit en mil... En gång!!".

Så ja, jag får väl säga att det inte var så pjåkigt ändå. Vid det här laget undrar ni nog hur långt jag kom. Jag tillryggalade 35557m. Resultaten är inte helt exakta eftersom de hade strul de två första timmarna tydligen... Ingen aning om de gjorde något snitt på resten av tiden, isåfall kanske det egentligen var lite till eftersom jag höll en högre hastighet då.

Hur som helst är jag nöjd att jag bet ihop och stod ut sex hela timmar!

Dags att försöka vila lite innan jobbeveckan :)

Det börjar bli dags...

..Att planera vad jag ska ha med mig på lördag.
6 timmars håll i gång kräver lite utrustning. Långa tights och långärmad tröja får det bli, inte så jäkla varmt ute nu...

[caption id="attachment_847" align="aligncenter" width="179" caption="gear..."][/caption]

Förutom kläder blir det nog lite att äta också. De bjuder på "Væske: Energidrik, vand, cola og kakao. Spiseligt: Frugt, salte chip, slik mm." vilket mest är ett shitload av kolhydrater. Eftersom jag inte är van att frossa i det (även om jag slarvat lite den senaste tiden) tar jag med mig lite eget tilltugg i form av nötblandning, ölkorv och "Sommarsallad" , en majonäsbaserad röra med lite råkost i (~6g kolhydrater per 100g) som jag hittade på ica.

Det enda som kan sätta käppar i hjulet nu är om man åker på en akut förkylning eller om mina smalben fortsätter att värka.. Det känns lite emellanåt som jag blivit sparkad på vänstra smalbenet typ. Oh, well det är troligen sista loppet för säsongen anyways så jag antar att jag har "råd" att sabba mig lite. Dessutom springer jag i snigelfart ;)

Har ni tips på några bra prylar jag bör ha med mig på lördag? ( i min lätt omanliga rosagrå väska)

Saker som inte är med på bild; compeed, vaselin, skoskavstejp, ipod, regnponcho..

POSE-kursen

Här kommer ett väldigt kort inlägg om kursen i helgen.

Jag var alltså på POSE-kurs på Atleticum i Malmö i lördags. Instruktören var dansken Claus Rasmussen (http://posemand.dk). Arrangemanget hölls i sammarbete med Fotkultur och Roger som jobbar där var också med. Tillsammans var vi sju pers.

Kursen varade i sex timmar och varvade teori och praktik.

Vad är då POSE?
Kortfattat handlar det om det ultimata sättet att springa på.

Ryssen Dr. Nicholas Romanov (tränare och grundare av POSE) har under lång tid studerat löpare och utkristalliserat vad de har gemensamt. Stilen har mycket gemensamt med barfotalöpning vilket innebär att man i POSE landar på mellan/framfoten under kroppen. Kadensen är hög (likt barfotalöpning, ~180 steg per minut) och man fokuserar på lyftet av foten istället för ned/isättningen.

Dagen började med att vi alla filmades. Claus lovade att vi skulle få videoklippen men de har inte kommit än. Blir ett uppföljande inlägg när de kommer och om jag vågar visa "före"-videon...

Enligt Claus så kan man inte analysera en persons löpstil endast genom att titta på personen när han/hon springer. Det är helt omöjligt att se om alla moment utförs rätt om man inte kan pausa och köra i slow-motion. Många löpare kan se helt ok ut när de springer men när man kollar videon kan saker o ting vara helt åt skogen.

Jag blev väldigt chockad när jag såg min egen videofilm! Jag hade ett extremt bakåtlut och landade med fötterna aningens framför mitt centrum när jag "sprang". Dessutom lyfte jag knappt bakre benet mer än absolut nödvändigt (, vilket jag skyllde på min extrema lathet ;) ). Kort sagt, horribelt!!

Det man fokuserar mest på när man springer POSE är lyftet. Hälen ska upp mot rumpan och dras med hjälp av hamstring och inte höftböjaren. Det är inte speciellt lätt att fatta om man gör rätt (tycker jag) men det finns ett gäng övningar för att öva upp draget. Eftersom man oftast inte springer på detta viset måste man öva upp muskeln till att "avfyra" snabbt och explosivt.

Dagens mantra som Claus upprepade om och om igen var "træk, træk, træk!!!!" ("dra") som i att dra upp benen.

Det ser ganska annorlunda ut när folk springer med POSE-teknik (om man inte springer fort eller är väldigt grym ;) ). De snabba stegen kan lätt ge intrycket av att man nästan står och trampar istället för att röra sig framåt.

Man kan säga vad man vill om folk som påstår sig ha den bästa läran eller sättet att göra saker på men POSE-tekniker är väldigt logisk och makes sense enligt mig.
Löparkulturen är djupt rotad och de flesta "vet" hur man ska träna för att bli en bra löpare. Detta kanske är lite anledningen till att POSE inte är större än vad det är. Claus berättade om hur POSE börjat etablera sig i triathlon-världen av just anledningen att det är en yngre "sport"

.
Claus tog också upp ett par väldigt intressanta poänger;
*När man talar om löpning är det oftast "Hur långt sprang du?", "Hur fort sprang du?", "Hur många mil avverkade du denna veckan?" och inte det viktigaste som är hur bra man sprang..

*Inom de flesta sporter finns det vissa sätt att utföra momenten på medan när det gäller löpning kan man springa lite hur man vill. (visst, inte hela sanningen kanske men något ligger det i det; man talar om att "alla har sin egen löpstil". Hur hade det gått för stavhoppare om man gjorde lite hur man ville t.ex.?)

Claus är helt övertygad om att teknikträning är överlägset viktigast när man löptränar och inte mängdträning eller en massa tempo-pass.
Han är lite levande exempel på det också. Nu har jag (tyvärr!!!) inte hans exakta siffror över hans träning men han hade ett diagram där han redovisade ett par år bakåt om hur många mil han avverkat per vecka. Om man jämförde med hur mycket man "ska" springa enligt de flesta programmen låg Claus rejält under vad man "borde" springa inför ett marathon/ultra (Claus sprang ett 100k lopp på Bornholm i somras). Det var åtminstone hälften så många mil om jag inte missminner mig.

När dagen var slut filmades vi igen och alla hade gjort mer eller mindre förbätringar (svårt att bli fullfjädrad efter en dag..).
Själv ska jag försöka tänka på att luta mig aningen framåt, så att jag får en rakare hållning. Även lyftet av benen bör vara lite högre än vad jag har idag.

Kursen var väldigt givande och kan varmt rekommendera det till er som vill lära er något nytt och förbättra er teknik! Är man en inbiten hällöpare kan det vara svårare att lära om ("skadan är redan skedd" som Claus uttryckte det..) men långt ifrån omöjligt.

..puh, nu får det räcka. Dags för Sverige Springer på TV4 Sport.

Go' kväll!

Till sist en POSE-video med Romanov himself:

En runda på apoteket

Mår ganska hyffsat för tillfället. Har en redig värk i alla möjliga muskler efter pose-kursen i helgen dock... Tror det precis hinner lägga sig innan helgens äventyr.

Var en runda på apoteket för att handla lite utrustning till loppet på lördag. Det blev ett paket compeed och en burk vaselin. Lika bra och vara förberedd om nu diverse skav skulle hälsa på.

[caption id="attachment_832" align="aligncenter" width="179" caption="Compeed och vaselin"][/caption]

Pose-instruktören Claus kände till området där loppet hålls och enligt honom är det ett par ställen med ganska ruff asfalt.
För att vara på säkra sidan kommer jag nog överväga att springa loppet i Evo-dojjorna med huaraches och VFF som backups. Åtminstone första varvet för att reka terrängen.

Seg..

Usch. Känner mig inget vidare. Nu i eftermiddags har huvudvärk blossat upp och det värker i ansiktet. Vill inte bli dålig igen.

Igår tog jag en väldigt kort runda ~10min runda i Evo-dojjorna. Det var rekord. Sämsta passet någonsin. Jag styltade fram som en stel gubbe och fick ta två promenadpauser för att orka.
Det går inget vidare nu.
På söndag är det löparkurs och helgen därpå 6h lopp. Lagom orolig.

Nu är det helg i alla fall.

Buff!

Inte som i filmfestivalen för barn och ungdom utan som i plagget.

Jag har läst en massa positivt om "buffar" i diverse bloggar och forum så jag tänkte att jag fick ta och prova.
En Buff kan liknas vid en bit avklippt löpartights. De finns i hur många färger som helst och i olika material.

Man kan bära Buffen på lite olika sätt; som vindstoppare/halsduk, pannband eller runt handleden som svett-tork till exempel. Mer på Buff-Sveriges hemsida.

jag valde en svart i originalmateriel fast med tillägget reflex. Om man ska ut o springa i vintermörkret kan det vara bra att synas.

På hemsidan fanns det även dry-bags och prylsamlare som jag är slog jag till med ett vattentätt mobilfodral (som verkligen sitter som klippt och skuren till HTC Desire)

 

[caption id="attachment_827" align="aligncenter" width="179" caption="buff"][/caption]

 

Löparkurs

Jajjemen! På söndag är det dags för löparkurs i POSE-teknik med Claus Rasmussen(http://posemand.dk).

Jag vet, ja lovade ett inlägg om föreläsningen jag var på härförleden som tyvärr inte blev skriven.. Ska försöka återkomma med ett fylligare inlägg efter kursen. Men jag lovar inget ;)

Jag fick mail från fotkultur om att Claus skulle hålla kurser nu i oktober och tyckte det var lika bra att ta chansen. Kurserna hålls på Atleticum i Malmö vilket inte är allt för långt hemifrån. Det var antingen söndag eller en dag mitt i veckan som gällde. Eftersom det är heldagskurser fick det bli söndagsalternativet.

Så här står det på Claus hemsida:

"Vi starter med at filme alle deltageres løbestil - bare hvor du lunter afsted, 10-20 meter - så vi har et udgangspunkt for resten af dagen.

Herefter går vi indenfor til en omgang teori, hvor vi kommer omkring følgende punkter:

• Historien bag POSE Running - hvordan blev det til, hvem står bag?


• Forskellen på "almindeligt" løb og POSE Running.


• Elementerne i POSE - hvordan ser det så ud?


• Typiske misforståelser omkring POSE Running.


• Hvorfor er gængse løbesko noget skidt at løbe i?

Vi krydrer teorien med en stribe videoer der viser god og dårlig løbestil, og når vi har været omkring det hele tager vi et kig på din egen video og holder den op mod POSE-modellen."

Nu kommer POSE-tekniken inte vara helt revolutionerande för mig eftersom jag springer barfota och har ett mer neutralt/framfota-steg. Däremot kommer det bli riktigt intressant att höra vad Claus har att säga om min löpstil och vad han tycker jag kan förbättra. Har aldrig blivit filmad när jag springer vilket även det kan bli kul!

Helgen var i övrigt lugn. Det blev inte mer löpning än morgonrundan i lördags. Igår var vi ute på tur och jag inhandlade ett par långa tights vilket är på sin plats nu när kylan kommer.

Morgonjogg i nära minusgrader

Kom precis hem efter en kort snabb runda i kvarteret. Termometern visade precis noll grader.

Jag har sedan förra veckan längtat efter att gå upp tidigt och springa i morgonsolen, vilket infriades idag. Jag tog på mig mitt funktionslinne med en armépolo över samt mina trekvartstights och mina nya löparhandskar. En mössa åkte på för säkerhetsskull. Har man nu dessutom vart lite krasslig borde det inte skada.

 

[caption id="attachment_814" align="aligncenter" width="300" caption="Vinterpremiär"][/caption]

 

Jag trodde att det skulle vara lite bedövande att springa i så här kallt väder men,  tvärtom! Det sved faktiskt lite mer än vanligt under sulorna! Partiet med grus vid parken kändes nu som i början av min barfotakarriär - nästintill outhärdligt. Jag fick ta mig ut på cykelbanan där asfalten var len :)

Tyvärr började jag känna av min vänstra fotled/vrist som de senaste veckorna börjat värka. Insidan strax över knölen. Inte så man inte kan springa men framförallt efteråt gör det ont... suck.... Det är nu exakt två veckor till mitt 6h lopp och jag måste nog tyvärr hålla igen rejält med löpningen till dess om min fot ska palla.

För övrigt var det inte speciellt kallt. Vintern kommer nog vara uthärdlig. Sen ska jag inte lura mig själv, de kommande minusgraderna skojjar man inte bort och anledningen till att det var relativt behagligt ute idag beror nog en del på att det var ganska torrt såväl i luften som på marken.

Tack vare det torra vädret samt kylan blev fossingarna inte värst skitiga heller.

 

[caption id="attachment_816" align="aligncenter" width="179" caption="fossingen"][/caption]

 

Sjuk..

Kände mig inte helt hundra igår så jag tog det säkra före det osäkra och stannade hemma. Jag känner igen symptomen som är lite i stil med pre-influensa känsla. Dock verkar det inte tagit skruv. Har proppat i mig ordentligt med alvedon vilket verkar ha hjälpt.
Jag tog en kortare barfotarunda i förrgår men jag tror inte att den var orsaken till att jag mår dåligt. Har varken snuva eller halsont utan det sitter mer i ansiktet och bihålorna...

Nu blir det lite te och film.

Fullkomligt tappat lusten...

...att mäta , klocka, jämföra och föra statistik.
Härom dagen tog jag en , ja en runda runt i kvarteret. Ingen gps, pulsmätare eller annan utrustning.  Det var bara jag och vägen. Trots att jag försökt att inte bry mig om hur snabbt/långsamt fram det går så gör jag det lik forbannat.
Inte heller hjälper det att läsa alla löparbloggar. Alla är så jäkla snabba och springer så himla långt hela tiden. Flera pass i veckan osv.
Nä, nu skiter jag i det och lägger ner all registrering av träning tills vidare.
Fram till nu har jag först fört in och plottat mina rundor manuellt till största delen pga min kassa iPhone. Efter det har jag fått mata in samma värden på funbeat (registrering av vilka skor/utrustning som använts )  . Sjukt jobbigt.
Nu har jag i och för sig skaffat mig en ny lur (htc desire med Android) som är sjukt mycket bättre än min gamla iPhone men jag pallar inte.
nu blir det än mer minimalistiskt och mer känsla för feeling.

Över and out.

Nya coola dojjor från Terra Plana

Hittade videon på Barefoot Michaels blogg. Länkar videon i inlägget:



"Ultra" skorna verkar ju vara det bästa av två världar; skumgummiliknande plasten från fopporna och designen/utseendet från Evon.

Projektuppdatering #1

Tänkte dela med mig av lite allt möjligt. En liten statusuppdatering av projektet skulle man kunna säga. Jag missade tyvärr mitt "halvårsjubileum" så detta får duga ;)

Jag kan ju först meddela att mitt armhävningsprojekt är på vänt. 100pushups-programmet gick fram allt för fort och jag pallade inte helt enkelt.
Däremot gör jag fortfarande armhävningar. Bara faktumet att jag kan göra dom över huvudtaget utan att krascha handlederna är framsteg.

Jag märkte även en annan rolig grej när jag kollade min träning på Funbeat. På forumet kan man regga sin träningstid men även vilka träningsredskap man använder. Man markerar t.ex. vilka skor man använder tillsammans med de träningspassen man kör så adderas tiden till redskapet.

Jag kan stolt meddela att nu passerat 100km sträcket för barfotalöpning!
Det första passet jag reggade som barfota var i maj om jag inte minns fel.
Här är listan:

[caption id="attachment_795" align="aligncenter" width="300" caption="Redskapsutnjyttjande på Funbeat"][/caption]

På andra respektive tredje plats kommer fopporna tätt följt av VFF. Det är dock inte helt riktigt då jag t.ex. avverkat fler kilometer promenerandes i fopporna än i Fivefingersen..

Vad gäller träningen i övrigt har jag satt upp målen att minst avverka 5km barfota i veckan och att sammanlagt förflytta mig (promenera, springa) minst 15km.

Här är diagram över sträcka avverkad barfota:

[caption id="attachment_797" align="aligncenter" width="300" caption="funbeat barfota mileage 2010 09"][/caption]

Nästa "big thing" som är på G är 6-timmarsloppet i Köpenhamn i slutet av månaden. Det känns fortfarande ganska galet och jag har inte funderat ut någon spikad strategi heller... Jag menar, shit 6h i rörelse!?

Å andra sidan kändes en mil heeelt omöjligt för bara en månad sedan. Hade det inte vart tack vare K-G Nyström hade jag nog inte vågat mig på det heller. Speciellt inte barfota.

Nu tog ju milen 74min att avverka för mig. Att springa beyond och ännu längre kommer nog inte va helt lätt. Inget jag tänker försöka mig på heller. Hålla sig i rörelse och hushålla på krafterna men absolut viktigast - fotsulorna. Jag blir lätt j*vligt grinig när det börjar göra ont och när blåsorna kommer.

Riktlinjerna jag tänker följa är att fortsätta hålla en schysst veckodos av promenering varvat med löpning och hoppas på det bästa. Även hålla uppe kettlebellutövandet och armhävandet för att hålla igång kroppen och stärka coren.

Överlag är jag väldigt nöjd med mina framsteg so far. Jag har aldrig tränat förr och har således inget att jämföra med. Om jag skulle mäta mig med någon som sprungit lika länge fast i skor skulle jag troligen ligga efter (ren spekulering) pga. att jag medvetet tagit det väldigt lugnt och långsamt vänjt fotsulorna, fötterna och diverse muskler och leder.

Jag har tänkt lite i stil med "det finns en dag i morgon också" vilket inte gör mig till världens tävlingsmänniska. Dock tror jag att det är lite av receptet till att jag varken skadat mig eller tappat lusten. När jag säger aldrig skadat mig menar jag inte skrapsår, intrampade stenar utan skador som löparknä eller andra mer långläkta saker.

Inte heller har jag märkt av några svåra fall av ömma vader. När jag började mitt projekt körde jag flitigt med tåhäv innan jag försökte mig på att springa. De enda återkommande, ömmande punkterna är mina höfter och anklar/fotleder som kan bli lite trötta efter längre pass.

Har jag då några kortfattade slutsatser/tips/funderingar so far?

*Det är fruktansvärt roligt att springa barfota!
Så enkelt är det. Hade aldrig börjat med löpning om det inte vore för minimalistkonceptet. Jag drog mig länge för att börja springa efter allt man hört om skador, speciellt utprovade skor mm.

*Ta det lugnt!
Can't stress it enough. Även om man sprungit förr är det viktigt att ta det lugnt och låta leder, muskler och ligament anpassa sig.

*Var barfota så mycket som  möjligt!
Det underlättar processen med att vänja sulor och fötter. Gå helst utan strumpor, även hemma.

*Börja helt barfota, trappa inte ner!
Detta tycker jag personligen är viktigt. Fötterna är den bästa coachen. Så fort det gör ont - sluta! Det är lätt att överträna, även med minimalistiska skor.

So far, so good helt enkelt!