tisdag 8 april 2014

Malmö Gerillamaraton 2014 (halvmaran)

Ursäktar det extrema uppehållet i bloggen men jag har inte haft varken tid eller inspiration att skriva något... tills nu ;)


Efter överansträngning i högerfoten tog jag det lugnt och planerade inte in några lopp.
En dag fick jag upp ögonen för Malmö gerillalöpare som arrangerar Malmö gerillamaraton. Helt gratis!
Eftersom jag inte fått till några långpass denna säsongen blev det ett test för att kolla formen. Det längsta jag varit ute har varit runt sex kilometer sedan november.
Däremot har jag varit hyfsat ihärdig och vissa veckor fått till fem lunchpass på en vecka och kommit upp i femton, tjugo kilometersveckor.
Nu till loppet.

Starten gick kl tio på lördagen och undertecknad som lyckats få sex timmar sömn efter en tjänsteresatill Schweiz var lagom utvilad.
Loppet kunde springas som halvmara, ett "varv" eller marathon, två.
21 kilometer räckte väl för min del och det blev Lunasandaler på fötterna.
Jag är ju inte känd för att vara snabb och efter en kilometer var jag långt efter och två kilometer in såg jag ingen framför mig längre.
Inget jobbigt i sig, mest drygt att behöva hålla koll på bansträckningen. Lyckades dessutom att irra bort mig vid Sibbarps camping där man skulle springa på vägen för att komma rätt. Tur nog var de snabbaste löparna redan på väg ner efter varvningen så jag såg hur banan löpte där.

Loppet gick helt ok och jag var inte helt slut efteråt. Det var mer ben och fötter som inte riktigt vana vid den längre belastningen. Även högerknäets utsida blev lite stelt och ömmade resten av dagen.
I mål fick jag rejält med hejarop av arrangörerna vilket var trevligt!
Strax efter mig kom vinnaren i marathonloppet på 2:53 tror jag det var. Imponerande!
Själv blev det megajumboplatsen. 2:46 och då såg jag som sagt ingen av de andra halvmaralöparna under hela loppet.
Eftersom marathonlöparna körde två varv passerade de mig på väg tillbaka vilket alltid är trevligt då det faktiskt känns att man springer i ett lopp med andra löpare ;)

Jag tog mig över mållinjen och slapp bryta, vilket var mitt mål.

fredag 3 januari 2014

Bitter men inte besegrad...än?

(detta inlägget blev opublicerat och tappade halva texten av någon konstig anledning så här kommer en återpublicering...)


Veckan innan jul fick jag till två pass på löpband. Det första jag hade sprungit på två månader.
Höger framfot började göra ont i oktober. Jag tog det lugnt och slutade att springa på grund av smärtan. Det blev långsamt bör men till slut blev det en platå för det inte blev bättre.
Jag gick till en läkare som klämde och kände. Efter vad jag berättade misstänkte han också stressfraktur eller Mortons neurom. Han gjorde en undersökning, klämde och kände men konstaterade att det inte var någotdera. Båda åkommorna skulle ha känts av vid tryck sa han. I mitt fall ville han inget göra. "Jag har varit med om precis samma symtom flera gånger och det blir bättre med tiden" blev utlåtandet. Knappt tio minuter tog besöket.

En barfotabekant, tillika leg sjukgymnast och feldenkreispedagog - Göran frågade om han skulle titta lite på foten. Lite o lite, det blev en hel timme!
Jag fick gå lite fram och tillbaka och Göran kollade rörligheten i benen och fötterna och kunde märka en viss stelhet i just högersidan.
Eftersom fallet inte var akut och det gått två månader var det inte lätt att komma med någon bra orsak. (stelheten kunde ju vara orsak eller symptom)

I detta fallet kändes läkarbesöket ganska meningslöst. Ingen undersökning av hållning eller annan obalans, endast fokus på smärtlindring och vila.... 
Göran däremot har jag stort förtroende för. Han har gedigen kunskap och har varit med länge och det kändes riktigt bra att få lite mer kött på benen så att säga.

Förra årets kilometermål, 666km fick stryka på foten med ca 160km och jag har nu bestämt mig för att inte sätta fler mål i runkeeper eftersom jag bara misslyckas gång på gång med uppgivenhet och depp som resultat.



Idag blev det faktiskt strax över fem kilometer utan någon vidare smärta. Detta efter en kortare runda igår. Ja, det kanske vore bra med en vilodag men jag var så sugen.
Nu väntar jag nog till nästa fredag innan jag ger mig på ännu ett löppass. Hoppas foten håller.






Trevlig helg!

//Martin

fredag 20 december 2013

Foto ( December 20, 2013 at 01:23PM )



En engelsk mile blev det idag. Sammanlagt två denna veckan! #thecomeback #rehab #barfotalöpning #projektbarfota via Instagram http://instagram.com/p/iJK-AhhPAs/

söndag 27 oktober 2013

Härliga löprundor i det ljumma höstvädret...

.....blir det ont om. 
Torsdagen och fredagen spenderades hemma i sängen då jag åkt på en förkylning.
Högerfoten ömmar och visar inga riktiga tecken på att bli bättre. Blir det inte bättre om någon vecka eller två får jag kolla upp det. Det känns mest som att där inte är så mycket att göra. Jag misstänkte innan en klämd nerv, men smärtan är mer direkt i fot-"knogen". Det är troligtvis en fraktur i en av tålederna och det tar vanligtvis 6-12 veckor att läka. Det syns dessutom inte alltid på röntgen och symptomen stämmer.
Ingen aning om vad som orsakat skadan. Har inte tagit ut mig mer än vanligt eller smällt i foten. Nåväl, vila och undvika för mycket aktivitet på fötterna... :'(

Tur i oturen så har jag inte några planerade lopp. Det blev inget Yddingelopp (som vanligt ;) ) och det annars kolliderande Copenhagen 6 hours run hoppade jag också över denna säsong på grund av tidsbrist.

För att hålla igång pumpen ska jag försöka träna på motionscykeln i gymmet på jobb för att i alla fall behålla någon form av form. Löpning och ork har annars gått rätt bra den sista tiden; inte varit tungt eller allt för ansträngande trots flera kilos övervikt så det är lite extra trist att behöva tagga ner.. men men, det är kanske inte så dumt med lite återhämtning ett par veckor om året...

Jag får vända bort fokus från löpningen och underhålla mig med min nya telefon under tiden, en vattentät Sony Xperia Z1 som får ersätta min gamla tråkiga och dåliga Galaxy S2. :) :)

Fick även hem en ny bok som jag sett fram emot att läsa ; The Marathon Monks of Mount Hiei.

Kanske inte det roligaste bloggnlägg nr. 300 men det får duga....






måndag 21 oktober 2013

Ont i foten..

Har haft lite ont i högerfoten sedan förra tisdagen. Eller, inte jätteont men det har blivit aningen värre. Börjar ömma efter efter någon minuts promenad.

Jag kunde springa i onsdags och tog en runda på löpbandet för kolla läget och för att kunna avbryta om det skulle bli värre.
Det har inte gått över på flera dagar nu så det blir det vila och motionscykel tills det känns bättre.
Jag har ingen aning om vad det kan vara heller. Vissa av symptomen stämmer in på Mortons neurom (klämd nerv i framfoten, mellan tårna) men det kan säkert lika gärna vara en svullnad eller kanske någon led som blivit inflammerad.
För övrigt känns det som jag håller på att bli förkyld så det är nog inte fel med lite vila..

Voltaren och sömn nu, God natt!

söndag 6 oktober 2013

Så var det oktober

Förra veckan höll jag igen och sprang inte mina vanliga lunchpass. Jag sparade mig till fredagen och tog ett transportpass till jobb.
Gav mig iväg kvart i sex på morgonen (jepp, ganska tidigt men ska man hinna fram i tid...).
Jag gillar inte att springa på morgonen egentligen. Mest för att kroppen tar sån tid att komma igång. Brukar vilja vara vaken ett par timmar så att maskineriet börjar rulla.

Det blev först uppvärmande promenad ett par kvarter innan jag började tuffa på.
Stan var ganska lugn, även om man började märka av de tidiga pendlarna.
Sist jag sprang till jobb cyklade jag till Värnhem (anhalten precis innan man lämnar de centrala delarna av stan) men i fredags tänkte jag att jag lika gärna kunde bränna av en dörr till dörr.
Det var även en kontroll av systemet då jag haft känningar och obehag i buken ett par dagar innan. När man dessutom har historia i släkten av ljumskbråck så hade det varit lite trist om man skulle råka ut för något akut ute på vischan.
Det blev inte värre av att springa och trycket/känningarna har minskat så det var kanske bara var något tillfälligt. (Har för övrigt gått upp en del kilon den senaste månaden...)

Det var en fin morgon och hyfsat klart ute. Lagom friskt och på gränsen till småkallt ute längs åkrarna - perfekt löpväder. Jag klarade mig med långa tights, en tunn långärmad funktionströja och en kortärmad över. På fötterna blev det Luna sandaler utan strumpor - svettfritt och luftigt!




Redan när jag lämnat lägenheten kom jag på att jag glömt vattenflaskan... Jag var redan sen och tänkte att det fick lösa sig på vägen.
Jag har cyklat sträckan till jobb flertalet gånger och på vägen ligger där en ICA-butik som brukar skylta om nybakta bullar. Hoppet låg således till Ica Frestaren i Åkarp, cirka halvvägs längs sträckan tror jag.
När jag kom fram såg jag på dörren att de öppnade klockan 07. Jag kollade klockan - 07:15, perfekt!
Jag tog en Loka kiwi från kylen och väl framme i kassan lät jag mig frestas av en kanelbulle, dagen till ära.


Jag tog ett par gudomliga klunkar vatten och tänkte sedan att det inte fanns någon tid att spilla.
Det bar av, lunkandes i långsamt joggtempo, vattenflaska i ena handen och en kanelbulle i andra. 
Troligtvis en hyfsat bisarr vy bland de förbipasserande cykelpendlarna... 
Det var som sagt en fin morgon så på cykelbanorna syntes mamil:erna nästintill i flock.

Rundan i sig var inget spektakulärt. 22,5km med genomsnittshastigheten ~8:10min per kilometer var knappast något att hurra över. Däremot kändes det förbluffande skönt att i lugnt tempo jogga i tre timmar utan att känna att flåset gav upp. Vaderna var riktigt trötta och jag trodde nästan att det skulle bli något värre av det sista biten men det har känts bra nu i helgen.

För att safe:a tar jag nog löpvila måndag och tisdag och kör kanske någon lunchpromenad istället.



onsdag 4 september 2013

Trelleborgsloppet 2013

Jag var inte säker på om jag skulle springa fem eller tiokilometersrundan av årets Trelleborgslopp. Än mindre om det skulle bli av alls. Dagarna innan var det kickoff med jobb och morgonen  innan vi skulle iväg vaknade jag med värsta bihåleinflammations-känslan i näsan. Jag behandlade med Nasonex och det hela lyckades försvinna spårlöst efter någon dag. Ytterst märkligt..

Oh well, snabbspolning till race-day.

Det blev en tidig buss till Trelleborg eftersom jag inte föranmält mig.
Jag hade inte sprungit på några dagar så det fick bli mil-rundan för att skrapa ihop veckans kilometrar.



Jag får väl nästan titulera mig sandallöpare numer när jag knappt springer barfota......

Det var hyffsat varmt och det regnet som eventuellt skulle komma föll först ett par timmar senare.


Det kändes som det var fler löpare än tidigare år och jag tyckte mig höra att det var rekord.

Starten gick och vi med den.
Det tog dryga tre kilometer innan jag kände mig bekväm. Sen rullade det på.
Tiokilometersrundan är lite jäklig eftersom man springer vissa delar två gånger vilket kan kännas lite drygt.

Vid ca. sju kilometer blev det tungt igen. Värmen gjorde sig påmind.

Till slut kom även jag i mål och det kändes faktiskt riktigt bra. En snabb sväng inom tältet med tidtagningen eftersom jag ett år blev utan tid (troligen pga att deras papperslappschip inte satt rätt). Jodå jag blev registrerad. Sluttid på 1:07:54 hopplöst långsamt och fjärde sist bland herrarna men under sju minuter per kilometer vilket får räknas som en seger för undertecknad.

Kronan på verket var sonens pärlhalsbandsmedalj jag fick när jag kom i mål. Den slår loppets generiska medalj som varken har distans, år eller datum graverat...