Eller “Hur jag småpratade och promenerade mig till ett personbästa”. Nåja, det där lät kanske som att jag inte fick kämpa, visst fick jag det! Nu till storyn.
Jag hade följt vädret noga veckan innan loppet och konstaterat att det troligen skulle vara blött på marken och kanske till och med regna.
Det var blött och det regnade när jag anlände till startområdet...
Jag hade redan planerat att köra loppet med något på fötterna. Valet föll på Luna Sandals ATS-modell (ej längre i sortimentet). Detta visade sig vara ett hyggligt val med tanke på det halvtråkiga underlaget bitvis. Kompressions-sleevesen hann ju komma med fram så de fick också följa med.
För att verkligen sänka standarden vad gäller löparmode krönte jag verket med en regnmössa, yarr!
Väl på plats träffade jag en nätbekant, Morris och hans sambo Ingela som helgen innan sprungit Lejonbragden 50k i Lund.
Det visade sig att de båda var stora Galloway-fans och körde stenhårt med spring-gå-spring metoden! (de är även minimalistlöpare!)
Tiden gick och jag frös en aning i duggregnet i väntan på att starten. Sedvanlig uppvärmningen med diverse övningar till musik genomfördes, men själv stod jag bredvid och sparade på krafterna.
Jag passade på att fråga vilka intervall Morris tänkte köra: 2/1. Och jag som tyckte mitt upplägg med 4/0:30 var sparsmakat. 2/1 visade sig vara alldeles utmärkt!
Jag frågade om jag fick hänga med i deras fart och sedan gick starten!
Första biten, över kilometern löper längs en golfbana. Vi tuffade alla på i ett lemmeltåg över gräset. Ganska snart piper klockan och det blir promenadintervall.
Efter ett tag lämnar Ingela oss och vi fortsätter i ett lugnt prattempo.
Regnet började nu så smått avta och molnen såg inte lika mörka ut längre.
Dessvärre hade jag hunnit ta loss mobilen från armhållaren, placerat den i den vattentäta fickan och lagt ner den i ryggsäcken, vilket bidrog till multimediabortfallet detta året.
Sydkustloppet är verkligen ett trevligt och mysigt lopp. Detta året blåste det inte speciellt mycket heller.
Vi kom efter ett tag in i centrala Trelleborg till första vätskestationen. Här har jag börjat suga i mig en gel. Jag tar den långsamt under en sisådär tio minuter kanske men det känns sådär så det blev inga fler under loppet.
Kilometerna avverkas sedan utan några större bekymmer. En bit efter centrum står familjen och svärföräldrarna och hejar på och knäpper en bild.
Snabbspolning.
Vid cirka tolv kilometer kommer en svacka. Det börjar kännas lite ansträngt. jag märker även att sandalremmen framme vid tårna börjat skava bort hud med hjälp av sand och grus som kommit emellan Vi tar en liten paus, jag rensar och smetar på en rejäl klick vaselin som avhjälper det värsta.
Svackan, väggen eller vad man vill kalla den sitter i ett hyfsat bra tag och jag kämpar verkligen med att förmå mig själv att fortsätta springa. En-minuts-pipen känns som en gudagåva men just gångpauserna tar extra hårt på sulorna och tåskavet.
Vi har småpratat om allt möjligt mer eller mindre hela vägen, löpning, skor, mat, sociala medier med mera.
Plötsligt kommer en skylt längs vägen - 18km. Nice! tre kilometer kvar! Sinnet är nu lite piggare men kroppen börjar känns stel.
Sista biten, min golgata är en flera kilometer lång cykelbana. Kroppen vet nu att slutet är nära och verkar vilja stänga butiken. Vi tar en lite längre promenadpaus.
Till sist närmar vi oss målet i Smyge och springer i mål!
Redan efter halva loppet kände jag på mig att det skulle gå bättre än sist och det gjorde det. Officiella tiden blev 2:34:05 - en förbättring med fjorton minuter! Detta genom att ta en minuts promenadpaus efter två minuters spring.
Kroppen kändes oförskämt pigg efteråt. Dagen efter kände jag lite i vänstra käet, löparknäkänningar. I övrigt nästan ingen träningsvärk alls. Vaderna är de muskler som känns minst berörda, kan kompressionen spelat sådan stor roll?? Nu två dagar efter känns det lite stelt i vänster ankel men inget farligt. Hoppas kunna ta en lugn runda nu i veckan. Till helgen är det ju dags för andra upplagan av Malmö Barefoot Run! Se nu till att anmäla er :)
Summa sumarum; jag riktigt nöjd! Jag tror att sällskapet är att tacka för den goda tiden, att springa med någon annan får mig att ge det där lilla extra.
Sandalerna fungera utmärkt bortsett från skavet, de satt på plats hela vägen och presterade bra även i obanad terräng.
Bra jobbat!! Aldrig fel med pers och ni verkar ha haft riktigt trevligt. Funderar också på att börja köra nåt sorts spring/gå intervall på mina långpass, tål att tänkas på.
SvaraRaderaFör övrigt så har jag också fått det trevliga paketet med sandalerna, tusen tack för dom! :) Ser fram emot att prova dom så småningom.
Tack! Ja, gångpauser är underskattade, riktigt bra vid längre pass! Man ska bara "våga" ta dom.
SvaraRaderaHoppas du får många trevliga rundor i sandalerna :)
åhå vad roligt! Grattis! Har ännu inte själv vågat anmäla mig till en halvmara (kanske kommer annars får det bli nästa år), fortsätter löpa mina 5 km sträckor än så länge men springa-gå ska jag prova när jag tar milen första gången. Förhoppningvis nu om några veckor.
SvaraRaderaDu får säga till om du tröttnar på alla mina frågor men här kommer en till i alla fall: jag grubblar lite över det här med löpningen i nedförbackar. När jag sprang i "vanliga" skor kunde jag ösa på i fullfart nerför - antagligen helt galet farligt med tanke på skaderisken - men nu med barfotaskorna blir det som att jag bromsar, böjer benen och nästan sätter mig ner lite. Har ingen aning om det är rätt men om jag släpper på lite känns knäna vingliga. Tränar på gymmet att stabilisera upp runt knän och vrister men har på känn att jag aldrig kommer kunna ösa på sådär i nedförbackarna som jag gjorde förr. Kan sakna det lite men nu känns nedförlöpningen bara som en väldig belastning och slitage. Men det kanske är såhär det är att springa barfota helt enkelt? Eller kan man träna upp det?
Hej @f321abf52a91a22ea882893e3b8c9c10:disqus !
SvaraRaderaIngen fara, det är bara att fråga på! Ursäkta svarstiden, haft fullt upp!
Dessvärre har jag inte så jättebra tips i nedförslöpning, skåne är platt ;D
Det jag hört är det vanliga; slappna av, låt benen gå av sig själv. Det kan ju va idé att prova helt barfota för att få lite annan feedback, barfotaskorna kan ibland blockera lite väl mycket.
Ha ha jag har varit uppe på skånes högsta topp en gång - en trivsam 5 minuters promenad men trots allt en trevlig utsikt :D
SvaraRaderaHar nån liten spärr där att ta av mig helt barfota. Känns lite... hmm.. läskigt? Springer det mesta i skogen också men en del på asfalt. Ska våga ta av mig dojerna när det blir lite varmare ute men är inte helt säker på att det kommer bli nån riktig barfotalöpare av mig :)
Är sjukt sugen på ett par luna sandals också! Känner att mina tår inte riktigt är gjorde för five fingers då mina pektår är längre än mina stortår och det blir inte helt bra och jag känner på mig att ett par helt öppna skor skulle vara mycket bättre.
en sjukgymnast diagnostiserade att jag hade ett "hoppknä" och det är tydligt direkt relaterat till inbromsningsproblem. Och det var ju det jag kände när jag sprang nerförs - att jag gjorde nått galet. Sist jag var ute vågade jag springa på lite mer och då kändes det plötsligt riktigt bra. Antagligen för att jag slappnanade av och bara lät benen gå. Det var i o f s inte lika branta backar som sist men jag tror jag hittat lösningen. Tack och lov visade det sig också att ett hoppknä är rätt harmlöst och botet är att springa och träna mer =D
Tack för svar!