Kåsebergaloppet 2010 (del 2)

(detta är del 2 i min berättelse om Kåsebergaloppet 2010. Läs första delen HÄR)

Det började dra ihop sig. Jag och Tompa stroppade fast chipen i pjucken.

[caption id="attachment_540" align="aligncenter" width="300" caption="Rotar fram chippet"][/caption]

[caption id="attachment_548" align="aligncenter" width="225" caption="Fopporna"][/caption]

[caption id="attachment_564" align="aligncenter" width="300" caption="Startfältet"][/caption]

"En minut till start!" Ropade snubben med startskottspistolen.

Vi rättade oss i ledet, nästan längst bak. Man vet ju att folk brukar vara lite hialösa vid start och rusa iväg så vi ställde upp lite längre bak för att slippa trängseln.

Tompa springer snabbare än mig men han föreslog att vi hade följe första biten då han gärna också tar det lugnt i början.

Jag hade nu funderat fram och tillbaka. När vi rekade banan tog jag av fopporna för att vada genom diverse pölar.. De grusiga vägarna var inte så köttiga som de såg ut.. Inte värre än grusvägarna runt parken där jag brukar springa... Kunde detta funka måntro??.. Jag hade inte sett mer än en liten bit av banan...

avafan..

Fopporna åkte av och fick agera handvantar.

PANG!

Vi pinnade på i ett lugnt tempo. Tyvärr var min iphone inte riktigt på humör så jag kunde inte köra runkeeper och kolla vilken hastighet vi höll. Den och kameran fick stanna hos sambon, därav avsaknaden av bilder under loppet...

Om någon har tips på en sjysst liten kamera att bära med sig så kommentera gärna!


Det kändes i benen att jag inte sprungit på några dagar(nästan en hel vecka!). De var riktigt fulla med spring och  jag fick försöka hålla tillbaka lite för att inte ryckas med.

Den djävulska backen kom efter bara en liten stund.
Många gick uppför men jag hade bestämt mig för att springa hela vägen.. Halvägs upp funderade jag på om jag kanske skulle gå för att spara lite på krutet men nä, det fick bära eller brista.

Halvvägs upp för backen kom de första redan nerrusande i ett våldsamt tempo. Man kan inte va annat än imponerad!

Väl uppe på på gräset trippade jag fram i ett något långsammare tempo. Backen hade gjort sitt och flåset hade fått sig en omgång. Det var gräs med upptrampade stigar. Kossorna stod och betade och såg hur nöjda ut som helst. Fötterna trivdes.
Jag rundade Ale Stenar, påminde mig själv om att titta upp. Man ville ju njuta lite av utsikten när man ändå var där.

På väg tillbaka  ner för backen mötte jag en del som var på väg upp.  Även en del fotografer som tog bilder.

Man sprang samma väg tillbaka när man rundat toppen men vek av ut längs med en åker. Där stod en funktionär som vallade löparna rätt.

Han sa något i stil med "Det bli bättre underlag nu!" med ett leende på läpparna. Jag log tillbaka och svarade "ah, perfekt!"

Tompa hade lämnat mig efter Ale Stenar och var utom synhåll.

Efter en stund såg jag 2km markeringen. Jag var ganska uppe i varv och hade inte riktigt kommit in i "the zone" än. Det kändes inte bra att det var lika långt som jag sprungit hittills och sedan en bit till....

Underlaget under hela runda var det absolut bästa - och det absolut sämsta ;). Ja, kanske inte det absolut sämsta men en knutig grusig väg i nerförsbacke är inte helt smärtfritt! Jag lyckades även pricka in en större sten mitt under hålfoten vid ett tillfälle. Det smärtade till en sekund och det höll i sig ett tag. Det gick dock över efter ett par hundra meter. (var bärgis på att få ett blåmärke men den dök aldrig upp...)

Bitvis var det ganska lerigt.. Det pressades upp mellan tårna när jag klafsade fram mellan åkrarna. Lite grann utav en spa-behandling för fötterna!

Vätskekontrollen var belägen längs med en grusväg och ett par hus. Ett par barn stod och serverade förbipasserade löpare muggar med svalkande vatten. Själv blev det att fånga muggen i farten, ville ju inte behöva stanna!

Det är alltid kul att se olika löpares strategier. Där var en tjej som nästan lite demonstrativt sprang förbi mig gång på gång och lade sig några meter precis framför mig.. Varannan gång sprang jag om henne då hon varvade med promenerande.. Detta hände om vartannat säkert en 4-5ggr. Själv höll jag samma fart största delen av färden.

Till slut tog "terrängen" slut och vi svängde ut på den asfalterade vägen. Kvalisorten på asfalten var 3,5/5 dvs. inte hålig och ruff, men inte riktigt finfin. Bättre än vad jag hade väntat mig i alla fall.
Ett par meter bakom hörde jag en person komma springandes. Emellanåt frustades det rätt rejält och nästan plågat.. Efter någon minut samlade hon kraft och sprang om mig. Jag passade på att (lite lätt flåsandes..) ge ett uppmuntrande "heja, heja!" vilket verkade uppskattat.

Nu var det inte många meter kvar! Jag kunde se backen där målgången var placerad. (Man sprang i mål genom att springa av vägen ut på en åker).

Det är skönt att kunna se slutet på sträckan. Blir alltid lättare att bedöma hur mycket man har kvar att ge.

[caption id="attachment_575" align="aligncenter" width="300" caption="Mot upploppet"][/caption]

[caption id="attachment_578" align="aligncenter" width="224" caption="Skorna på händerna, siktet på mål, i full karriär!"][/caption]

(låt inte tiden lura er, displayen visar från när de första 10km löparna startade..)

Målet var i sikte och jag gav allt jag hade. Väl framme hör jag en funktionär ropa att jag måste låta skon nudda mållinjen där mottagaren till chippen sitter. Jag böjer mig lätt ner när jag korsar mållinjen och dunkar tofflan i backen.

Puh. I mål, at last!

Alla som gick i mål fick en snitsig funktionströja med Kåsebergaloppet-logga på. Väldigt snyggt tryck och väldigt skön tröja!

Jag har alltså nu gjort barfotadebut i ett lopp!
Inte bara det, jag slog min förra 5km tid med 4min! 36min tog det för denna skånepåg att släpa skånkarna i mål. Inte illa med tanke på den kuperade terrängen.

Dags att börja ladda inför Trelleborgsloppet näst,nästa helg!

Over and out.

[caption id="attachment_584" align="aligncenter" width="225" caption="Kåsebergaloppet 2010"][/caption]